Swedese Repair Stories

– Vi köpte fåtöljen 1999 på Crawford autkioner i Lund. Jag och min fru hade drömt om en Lamino länge och sedan dess har den funnits med oss.

– Den har varit med så länge, den har funnits hos oss i Malmö, i södra Mellby där vi har sommaställe och den har till och med varit hos mina föräldrar i Jämtland en sväng innann den kom tillbaka till Skåne. Den har varit med hela tiden, som en familjemelem kan man säga.

– Målet är att den alltid ska finnas i familjen. Min som är väldigt förtjust i den så den kommer nog landa hos honom.

Det Josefine gillar med stolen är fårskinnet och det naturliga uttrycket.

"Den mjukar upp mycket annat i hemmet, den är som en kontrast till annan inredning därhemma. Det mjuka finns också i form av affektion."

Det som har en historia är enkelt att tycka om.

"Tanken på att själv så småningom skicka vidare sådant till mina barn känns fin. Jag tycker om varaktigheten i det, en slags känsla av trygghet. I dag är jag så glad när jag tänker på kvalitetsmöbler som jag har fått eller köpt och som håller över tid. Det tänkte jag inte på då, när jag var kring 20."

Fåtöljen ska så småningom flytta in i det hus som Daniel låter bygga i Stockholms skärgård. Ett hus med mycket ljust trä, där Lamino med ny klädsel i grått kommer att smälta in fint.

"Det är faktiskt den enda möbel som vi redan nu vet ska få flytta in."

Huset ska stå klart sommaren 2024 och Daniel beskriver att han ser fram emot att då slå sig ner i den omklädda fåtöljen med en drink i handen – gärna en margarita. Men en Lamino-pall att lägga fötterna på är inget för Daniel.

"Pallen känns lite som en valp. Och den här fåtöljen har aldrig haft en valp."

Som vårdarkitekt jobbar Elke med utformning av lokaler för vård, fungerande för bland annat logistik och hållbarhet, men med människan i centrum.

"Jag ritar miljöer som ska fungera för en människa som är i sin sköraste del i livet – då måste det du möter hjälpa dig att känna trygghet."

Och visst kan det finnas likheter mellan möbeldesign och vårdarkitektur. Lamino ska nu få klädsel i storlockigt grått fårskinn, ett naturmaterial som ger värme. Elke har som plan att någon gång rita en egen stol.

"Förhoppningsvis innan jag blir pensionär."

Fåtöljen fick följa med hem till Aspudden. Sedan dess har den varit Mattias följeslagare var han är har bott. Nu senast i 70-tals-radhuset i Sollentuna, där stolen mest har fungerat som – klädbetjänt.

"Den har stått i ett hörn i sovrummet i säkert sju år och jag har använt den för att slänga kläder på. Stoppningen i fotpallen föll sönder för många år sedan. Det gjordes ett försök att rätta till det men det blev aldrig klart och tyget till fotpallen har kommit bort. Jag har dragit ut på att reparera den, tänkt att det skulle bli dyrt, att det kanske skulle vara lika bra att köpa en ny stol."

Men han har känt för stolen.

"Den är ju snygg som bara den. Smäcker och galet lätt, man blir förvånad när man lyfter den. Och ändå är den gjord för belastning."

Nu ska stolen äntligen få klädsel, i grått.

"Efter si så där 30 år utan, säger Mattias och fortsätter; att ge den ett längre liv känns helt rätt. Om jag nu har haft den i 30 år ska jag ha den i 30 år till."

Mattias beskriver sig själv som ”ganska konsumtionstrött”.

"Jag försöker köpa saker som håller över tid. Nu låter jag präktig men jag försöker köpa allt begagnat, som skidutrustning till barnen. Jag kan tycka att det känns onödigt med nytt. Stolen går i linje med det. Inför att Swedeses experter ska ta hand om fåtöljen är Mattias nyfiken. Jag skulle vilja veta hur gammal den är. Den finns en märkning under armstödet som säger ”59”, men jag är osäker på om det är tillverkningsåret."

Mattias ser fram emot att bära in fåtöljen i vardagsrummet och ställa den framför teven. Troligen kommer också katten Morris att uppskatta dess comeback.

När Tomas pappa sedan sålde huset en bit in på 2 000-talet flyttade Lamino-fåtöljen till familjens fritidshus i Roslagen, som Tomas och Maria nu har tagit över. Tomas berättar:

"Vi var där en dag och insåg att vi behövde ta ett beslut. Ingen tog hand om huset, det regnade till och med in på ett ställe. Pappa och mamma lät bygga det någon gång på 1960-talet, och jag kände nu att jag ville behålla det. Här hade jag tillbringat varje sommar som barn."

Tomas fick fritidshuset som förskott på arv. Med arvet efter pappa följde också Lamino och ett rullbord av Alvar Aalto.

"Nu står fåtöljen och bordet intill varandra i vardagsrummet, intill braskaminen. Där sitter jag gärna och läser. Det är en behaglig plats."

Men fåtöljen används inte bara för stilla läsning. Barnbarnet Filip, 2,5 år, klättrar gärna upp i stolen.

"Den är ju så varm och mjuk att känna på", säger Maria.

Och mer än så.

"Den är en tågbana också. Filip kör sitt Brio-tåg längs fåtöljens former."

Tomas och Maria träffades sent i livet och två hem skulle bli till ett.

"Det gjorde att man fick tänka efter vad som var viktigt, vad som väcker affektion. För mig var det några möbler, ett par skålar, en tekanna. Och för Tomas sådant som var viktigt för honom. Det är roligt med lite mix och match", säger Maria.

Efter mycket tvekande – grå eller brun? – har paret nu bestämt sig för att Lamino ska få fortsätta ha klädsel i brunt fårskinn, i färgen Sahara.

"Vi var inne på grå, men nej, den ska få vara som den alltid har varit", säger Maria.

Fåtöljen har sin plats i ett hörn av Lenas lägenhet – ”läshörnan”.

"Men fåtöljen har inte varit så välanvänd de senaste åren eftersom den hade blivit så sliten. Det hade börjat lossna tussar av fårskinn, så jag hade pläd över för att skydda den. Och stommen knakade när jag lutade mig bakåt. Det gick många år innan jag nu tog mig för att låta klä om den. Det känns så himla roligt!"

Den ska få samma ljusgrå fårskinn som den haft i original.

"Nu hoppas jag att den håller i 60 år till. Och nu behöver jag inte skyla den med en pläd. Den ska få stå i min tvårummare i all sin prakt."

Varför just en Kurva?

"Det är något med uttrycket, formerna. Man ser det fina, att det är god design, att det finns en avsändare som har tänkt till. På samma sätt kan en byggnad, eller konst, tilltala mig."

Och så handlar det om upplevelsen av hantverk, menar Nicklas.

"Man ser och känner hantverket och ett uttryck av enkelhet. Jag kan jämföra med musik. Det är enkelheten som gör det snyggt. Som låtar av The Beatles."

Och apropå hantverk. Nicklas pratar om den respekt han känner för hantverksskicklighet. Som hans pappa Kenneth som haft snickare som yrke.

"Jag hänger över en laptop hela dagarna och kan längta efter att göra något mer praktiskt, med händerna, hantverksmässigt."

Fullt utlopp för det praktiska får Nicklas i och med det nyinköpta huset med byggår 1949. Det vill han och fru nu återställa till ursprunglig stil i den mån det är möjligt, efter att huset har moderniserats av tidigare ägare.

"Vi rensar bort allt 80-tal. Det finns att göra, och det är skönt att hänge sig åt det.
Målet är att följa husets byggår och möbler och inredningsföremål får gärna andas samma tidsålder. I alla fall på ett ungefär."

Som Kurva, som snart ska få stå i all sin prakt med ny klädsel i ett hörn av vardagsrummet. Vilken klädsel? Fårskinn i färgen Swedish grey. Väggarna i vardagsrummet har tapeter av Stig Lindberg, med det lekfulla mönstret Poême d’Amour. Här hänger också en annan eftertraktad designikon – hyllsystemet Royal system, designat Poul Cadovius. Nicklas beskriver att han fick tjata sig till att få köpa det av en antikhandlare i Västervik.

"En sådan där antikhandlare som egentligen bara är samlare, och inte vill sälja något."

Att Nicklas vurmar för 40-/50-talsstilen står klart.

"Jag tilltalas av dagens ”gubbmode”, liksom, säger han med ett skratt och fortsätter: Jag inser att det jag håller på med kanske är att återskapa min farmor och farfars hem. Här ska jag sitta i Kurva och lyssna på Chet Baker. Eller på John, Paul, George och Ringo."

Stolen och pallen ska nu få tas om hand av kunniga händer i fabriken i småländska Vaggeryd. I stället för klädsel i fårskinn i klassiskt grått blir det nu ljust beige.

"Det känns fint att stolen och pallen nu ska tas om hand på sin ursprungsplats i Småland. Jag tycker verkligen om tanken på att tillverkningen och kunskapen finns kvar där."

Det ljusa allrummet är förutom med Lamino möblerat med två Malmstensfåtöljer i grönt, en soffa i linne och ett bord av KG Nilson. Och med böcker.

"Rummet är fyllt med böcker. Tomas är historiker, älskar konsthistoria och samlar på fina gamla böcker som han köper på auktion."

Från början var Lamino en tevestol.

"Men vi har ingen teve längre. Rummet är nu ett läsrum, och stolen numera en stol för läsning."

Vad är det då med Lamino som Kerstin och Tomas tycker om?

"Att den är så komfortabel, helt enkelt. Avslappnande. Smidig och elegant. Och man kan ställa den precis var som helst. Den passar överallt."